Angående prästers vigselrätt i utlandet

En svensk prästs vigselrätt gäller endast i Sverige. Det är alltså inte möjligt för en svensk präst som arbetar i Sverige att följa med och förrätta en vigsel utomlands. För att vigselrätten skall utsträckas utöver det svenska territoriet krävs beslut av regeringen. (Se kommentaren till 23 kap 2 § kyrkoordningen). Av regeringens praxis framgår dock att sådan behörighet normalt inte ges för ett enstaka tillfälle eller för vigsel mellan vissa bestämda personer. Ett alternativ till vigsel utomlands kan vara en kyrklig välsignelse, vilket alla svenska präster kan ge de par som har ingått en borgerlig vigsel.

På SKUT:s hemsida finns mer information om vigsel och välsignelse utomlands. Där finns också en förteckning över alla utlandskyrkor, orter i utlandet där man kan få vigsel/välsignelse samt förteckning över särskilda villkor som gäller för vigsel i olika länder.

  Hindersprövning

Av 4 kap 5 § äktenskapsbalken framgår att en vigselförrättare innan vigsel förrättas skall förvissa sig om att hindersprövning har skett inom fyra månader före den planerade vigseln och att inget hinder har framkommit. Det har den senaste tiden inkommit flera ärenden till domkapitlet där präster förrättat vigsel utan att giltig hindersprövning förelegat. Skatteverket har enligt lag en skyldighet att anmäla till domkapitlet om en vigsel förrättats utan giltig hindersprövning men många präster anmäler själva sitt misstag.

Förrättande av vigsel förändrar parternas rättsliga status och torde vara att betrakta som myndighetsutövning. Den som åsidosätter vad som gäller för uppgiften kan dömas för tjänstefel, såvida gärningen inte är att bedöma som ringa. Prövning av om tjänstefelet är att anse som ringa eller inte åligger inte domkapitlet utan åklagarmyndigheten. Domkapitlet prövar däremot om det finns skäl till åtgärd mot prästen i fråga med stöd av 31 kap. 12 § p. 4 kyrkoordningen.

Det är således av yttersta vikt att vara noggrann med att kontrollera att giltigt intyg om hindersprövning föreligger innan vigsel förrättas. För att inte riskera att upptäcka först på dagen för vigseln att giltig hindersprövning saknas, bör prästen vid det samtal som alltid bör föregå en vigselakt be att få beviset om hindersprövning. Kan beviset inte överlämnas vid detta samtal bör prästen kräva att få beviset i god tid före vigselaktens genomförande.

Krönika biskop Antje Jackelén

Kärleksbudet gemensam grund

För ganska exakt två år sedan skrev 138 muslimska lärda från olika länder ett öppet brev till påven och andra kristna ledare. I brevet pekar de klart och tydligt på en gemensam grund för kristna och muslimer, nämligen kärleksbudet: att älska Gud och medmänniskan.

De muslimska ledarna konstaterar också att kristna och muslimer tillsammans utgör majoriteten av världsbefolkningen. Av det drar de den helt rimliga slutsatsen att goda relationer mellan kristna och muslimer är alldeles nödvändiga för världsfreden. Och vem är inte för världsfreden?

Världsfreden kommer knappast av sig själv – den kräver en insats av alla människor av god vilja. Och den insatsen börjar oftast på lokalplanet! Några tumregler är viktiga.

Som att beskriva den andre så att han eller hon känner igen sig.

Som att inte jämföra det bästa i den egna traditionen med det sämsta i den andra.

Som att det går att beundra något hos den andre och samtidigt älska det egna.

Under min tid i USA har jag levt med muslimer som goda grannar. Efter den 11 september 2001 såg jag övertygande exempel på att muslimer kan vara lika goda amerikaner som kristna kan vara.

Europas historia är kantad av krig och konflikter. Vi européer har inte alltid lyckats leva som goda grannar med dem som vi upplevt som främlingar. Men vi har också exempel på att kristna, judar och muslimer levt med varandra som goda grannar, med välstånd och ett blomstrande kulturliv som följd. Alla som har besökt Granada, Sevilla, Cordoba eller Toledo har inte kunnat undgå detta.

Dagens verklighet är inte entydig. Vi ser i Sverige idag exempel på lyckade samtal, gott samarbete och vänskap över kulturella och religiösa gränser. Samtidigt ser vi skrämmande tecken på konflikt, utanförskap och våld. Och vi oroas av att kristna minoriteter i världen far illa. Men det kan inte hindra oss från att arbeta för fred och grannsämja. Tvärtom!

Själv är jag uppvuxen i ett samhälle med nazismens förfärliga historia i färskt minne. Jag har fostrats till medvetenhet om det lömska i att genom smygande förändringar i språkbruket åstadkomma värderingsförskjutningar i samhället som kan bli rent katastrofala. Det sker till exempel genom att man buntar ihop en stor grupp människor med stora likheter sinsemellan, sätter en etnisk eller religiös etikett på dem och utmålar dem som ett kollektivt hot.

När det gäller att förstå mångfalden i islam har jag själv haft god hjälp av Mohammad Fazlhashemis bok Vems Islam, som finns utgiven som Månpocket. Fazlhashemi är född i Iran och arbetar som docent i idé- och lärdomshistoria vid Umeå universitet.

Vår verklighet överensstämmer sällan med idealen. Men det ska inte hindra oss från att försöka erövra en gemensam grund. Det kräver ett ömsesidigt lärande, samtal, samarbete kring gemensamma uppgifter i samhället och ?- inte minst - vänskap mellan dem som har nyckelpositioner inom olika grupper i samhället.

Samhällen, som lyckas ta vara på olikheter på ett positivt sätt, är i längden mer kreativa och stabila än de som sätter vi och dem mot varandra eller som låtsas att alla är likadana.

Jag tror att kärleksbudet vill få oss att välja kreativitetens väg.

Antje Jackelén

Biskop i Lunds stift